Extrait Håkan Lindquist
Håkan LINDQUIST
Trois nouvelles au bord de l’eau
ISBN 978 2 911686 69 6
traduit du suédois par Philippe Bouquet
2010
15 €
Il ne restait que quelques centaines de mètres avant la maison et pourtant je n’ai pu m’empêcher de freiner et de m’arrêter sur le bord de la route. J’ai ouvert la portière et les odeurs ont monté vers moi : les fleurs, l’herbe, les pins de la forêt et, derrière la colline, la mer s’étendant à perte de vue. Ces fragrances, je les reconnaissais. D’une certaine façon, elles faisaient partie de moi.
Je suis allé me poster près du vieux chêne et j’ai ouvert ma braguette. Au loin, on entendait le bruit d’une scie à moteur. C’était sûrement le paysan, s’il était encore en vie. Mais peut-être quelqu’un d’autre a-t-il repris la ferme. J’ai tourné la tête et regardé vers la pointe. Je ne voyais pas encore la maison, j’en devinais seulement la présence en dessous des pins qui montaient la garde sur elle. Par grand vent, ces arbres au fût très droit et de taille impressionnante grinçaient et craquaient. Enfant, je tirais la couverture par-dessus ma tête pour tenter d’empêcher ces bruits d’envahir mes pensées. Mais ce n’était guère efficace et je finissais toujours par quitter la quiétude de mon lit pour retrouver Édith dans la salle de séjour. Le mauvais temps ne la dérangeait pas le moins du monde, elle, et la sentir près de moi calmait vite mes appréhensions.
Det var bara några hundra meter kvar till stugan, ändå var jag tvungen att bromsa in och stanna vid vägkanten. Jag öppnade bildörren och dofterna slog emot mig ; blommorna, gräset, tallarna i skogen och havet på andra sidan den långsträckta åsen. Alla dofterna kände jag igen. De var på sätt och vis mina egna.
Jag ställde mig intill den gamla eken och öppnade gylfen. På avstånd hördes ljudet från en motorsåg. Det måste vara bonden, om han nu lever fortfarande. Kanske är det någon annan som har tagit över gården. Jag vred på huvudet och tittade ut mot udden. Stugan kunde jag ännu inte se, bara ana dess plats någonstans nedanför de vakande tallarna. Det brukade knaka och knarra från de märkligt höga och raka stammarna när det stormade. Då jag var liten brukade jag dra täcket över huvudet för att försöka stänga ljuden ute från mina tankar. Det brukade inte hjälpa, och till slut lämnade jag sängen och otryggheten och gick in till Edith i vardagsrummet. Ovädret berörde henne inte det minsta, och närheten till henne brukade snart lugna mig.